Då ägnade vi lördageftermiddagen till utställningsträning. Tundra tvekade givetvis vid hantering, men nästa gång gick det bättre och sista gången helt ok. Med lugn och mycket korv så gick det vägen. Så glad jag blir när man får hjälp av erfarna hundmänniskor. Nu får vi bara fortsätta träna på hundhusets socialträffar, bland annat. Tundras utställningsrädsla bottnar sig i den första utställningen i våras då domaren släppte en nyckelknippa vid hennes huvud för att se om hon reste öronen mer. Rena paniken utbröt, en unghund sju månader som precis börjat sitt första löp. Så allt ”spökade” och allt blev så fel. En bild från mobilkameran nedan
